Ett nummer i statistiken

Den 17 november 2016 sa läkaren de laddade orden ”det är en cancer”. Jag hade över en natt blivit ett nummer i statistiken. En vecka senare satt jag på inskrivningsbesök på Södersjukhuset inför operation. Idag är det dan före dan före slaktaredan.

Det har gått så fort sedan jag i början av oktober öppnade det jag trodde var rutinsvaret från mammografin några veckor tidigare. Jag kommer ihåg det så väl. Den förlorade sonen var hemma och skulle äta middag hos oss (nåja – inte så förlorad men icke hemmaboende längre då…). Jag sprättade upp kuvertet och landade direkt på texten ”besöket kan ta upp till två timmar”. Jaha – det var det, tänkte jag. Jag har cancer.

Nu är jag absolut ingen pessimist utan är nog en av de största optimisterna som travat runt i ett par skor. Det finns bara möjligheter. Problem är till för att lösas. Fokus på vad som fungerar och lyft det istället för att snurra in i omöjligheter och disfunktionalitet. Varför jag direkt tänkte att det var min tur nu vet jag faktiskt inte.

Cancer är ett så enormt laddat ord. Det känns lite som att gå i ett minfält när ordet ska uttalas högt. Kommer jag att bryta ihop när jag hör mig själv säga ordet, eller håller jag ihop den här gången också? Framför allt; hur kommer mottagaren av orden reagera? Många blir väldigt chockade har jag märkt och jag borde kanske ta en kurs i hur man säger jobbiga saker inlindat i bomull så inte mottagaren blir knockad. Sanningen är den att det finns inget sätt att leverera det ordet utan att det blir en chockartad effekt. Lika bra att spotta ut det så gott det går. Raka rör och schyssta puckar…

Jag väntar fortfarande på min egen reaktion. Ordet har inte riktigt sjunkit in än, men jag känner att hjärnspökena blir mer och mer verkliga. De viskar ”dan före dan före slaktaredan, dan före dan före slaktaredan….”.

Små skvättar har dykt upp. Framför allt i drömmens värld, mardrömmens värld, där jag inte själv har kontrollen över vad som händer. Drömmar där jag, som är van vid att alltid själv stå vid rodret, vackert får finna mig i att vara inhyrd ”däckspojke” på Columbus resa för att, jag vet inte vilken miljonte gång i ordningen, finna sjövägen till Amerika. Många som får det tunga beskedet att de drabbats känner nog en liknande känsla inbillar jag mig. Jag drömmer att jag är på väg hem men vägen tar slut. Jag irrar runt i cirklar och förstår inte varför skyltarna visat fel. Inser att jag befinner mig på en ö omgiven av djupt, mörkt, kallt och olycksbådande vatten. Jag bara väntar på att få se en glimt av odjuret, men än så länge är det intet ont anande om att jag vet vart det vilar i sin håla. Jag ser motorvägen med de trygga baklyktorna på bilarna som rullar mot vardagslunkens hemmahamn och önskar jag satt i kön tillsammans med resterande 2/3 av alla svenskar som aldrig har eller kommer att drabbas av att själva få cancer. En terrängbil med två glada gubbar dyker plötsligt upp. ”Aha – möjligheter” tänker jag genast, springer fram och frågar hur jag kommer till motorvägen. De lägger upp ett gemensamt asgarv och säger ”Lilla gumman… Du är på en ö nu… Ingen chans att du kommer till motorvägen utan en båt…” och så gasar de glatt iväg med mig kvarlämnad på samma plats utan att bry sig om att visa mig vägen till båten, än mindre kontrollera om jag är rustad att överleva en natt under bar himmel. Det är höst. Det är kallt och dagsljuset försvinner allt snabbare och den mörka natten nalkas.

Det där med mörker är nästa fråga som dyker upp i skallen. TÄNK OM… Tänk om det värsta av det värsta händer och jag inte klarar operationen?! Löjligt, jag vet, men det finns ju ändå alltid en risk. Åter igen känslan av att ha absolut noll koll över vad som kommer hända. Sjukt praktiska tankar som ”Ja, det var ju tur att jag opereras efter löning så jag hinner lägga in alla räkningar innan” eller ”Tur att jag redan köpt många små julklappar så de nära och kära ändå kan få fira även om jag inte kommer kunna”. Mmm… Right, tänker ni. Den där bruden är ju nojjig. Ni har rätt! Det är jag! Tror det kallas för rädsla inför det okända.

I morse satt jag t ex och tittade på en fantastiskt vacker soluppgång. Moder Jord hade målat himlen i vackert rosa och guld. POFF!! ”Red sails at night – sailors delight. Red sails in the morning – SAILOR, TAKE WARNING….” Idiot! Sluta tänka så mycket!

Jag tror att idag är dagen då kranen vrids på och den kommer säkert rinna en stor del av helgen.

Konstigt nog känner jag mig ändå otroligt lugn mitt uppe i allt. Är det någon som kommer försöka måla den berömde fan på väggen kommer jag att ta fram rollern och måla över med vitt. Det finns alltid ljus i mörkret – glöm aldrig det! Det gäller bara att hitta det.

Slagträet är framme. Jag är beredd. Tror jag…..